paus

Jag tar en paus från blogg, twitter, telefon och allt var digitala medier heter.

Nu gäller bara semester, giftermål, semester.

You can call me wifie with a husband efter kl 17.30 den 28 juni 2009.

Wawaweewa!!

vintage

Kvinna strax under 30 sitter på bussen och pratar tillsammans med kvinna strax över 35. Att de inte känner varandra så väl märks på samtalets gång.

De pratar om att det är mycket folk på staden, det tycker i alla fall Kvinna 35+.

Kvinna 30- tycker att det är lite folk på stan, för att vara en lördag kl 17.

Kvinna 35+ säger att hemma i hennes stad stänger alla butiker kl 14.

Kvinna 30- utbrister: guuu vad vintage

Nina 34+ från en mindre stad gapar av häpnad

tisdag so far…

04.00 Vaknade.

05.00 Åt gröt.

06.30 Somnade.

09.00 Cyklade mot jobbet.

09.15 Halkade med cykel vid Kungsan, blodet forsade från hela foten… 

09.17 Ringde fästmannen gråtandes hulkandes.

09.19 Blodet rinner ännu mer och jag hade inget att torka med.

09.20 INGEN stannar och hjälper en gravid gråtandes blödandes person.

09.30 Fick hjälp vid fiket mitt emot Cafeét, massa vatten, klappar på axeln och papper till allt blod.

09.35 Fästmannen kommer som en riddare i vit rustning i en svartgul taxi och räddar fröken Blodfot i nöd.

09.45 Allt mycket bättre, blodet nästan borta, skakningarna i kroppen borta.

10.00 Haltandes genom stan mot Stureplans apotek, fästmannen rycker in som en McSteamy och opererar min tå (det var visst inte hela foten som blödde) Schtekare tittar snett på oss – inte kan man utföra sådant på fiiiina Stureplan. "Fuckface" blänger jag åt dem och tittar sedan förälskat på min blivande make.

10.30 Cyklar vidare mot jobbet…

Nu kan det bara gå uppåt … Eller?

singel i stan

Fästmannen är på svensexa och jag ensam hemma

Lövbiff, pompa och bejja. Marängswiss. Levande ljus och hejdlöst sappande i sunkställning.

Fantastiskt. Första gången på länge och antagligen kommer det dröja år innan det händer igen.

Vad är det som gör att ensamheten kan vara så ljuvlig? För att jag vet att jag inte är ensam på riktigt? För att det blir en stunds längtan? 

Önskar bara att jag la min tid på bättre saker än surfande, emailande och tvättande. Typ måla den där tavlan, sy den där tunika, gå på den där utställningen, sitta på mysiga fiket med goa boken.

Hmmm... det regnar ute. Stannar nog inne ett ta till. Det finns ju alltid konst på nätet, kaffe i termosen och underhållning damtidningen

översättning anyone?

Dink, sink, spud och freemale.

Vad betyder dessa nya inneord?

Dink är i alla fall dual income no kids. Men resten då?

Bara för jag snart byter från boxen 30-35 till 35-40 så är jag helt ute...

Det går utför.

Eller?

sammanbrott

Bröllopet närmar sig. Och det fort. Har jag bokat av allt på "att-göra-listan"? Är det  mer som ska skrivas upp? Är det något jag/vi missat?

En sak är säker: aldrig mer giftermål. Även om det med andras mått mätt säkert är en fis i rymden så är det jobbigt!

Så till det första sammanbrottet: underkläder.

Med gympadojor, väl vald klädsel för underklädselprovning och gott humör var jag laddad.

Första anhalten Agent Provocateur. "We are closed"-skylten hänger på dörren. What? en dag när alla jobbar halvdag och har pengar kvar på kontot efter lön.

Gråtandes bultar jag till på dörren och utbrister "varför? varför?" Folk som går förbi tittar mycket undrande och skrämt på mig.

Efter lite samling av gråt och kropp traskar jag vidare till NK. Tio minuter tog det att bara hitta till underklädesavdelningen. Jag skyller helt klart på bristande information – det var inte mitt fel att jag inte hittade.

Åtta behåar, tio trosor senare inne i ett litet lyxigt bås harjag bestämt mig. Dock efter att skickat foto till E och fått godkänt.

En mycket trevlig tar emot allt jag inte vill ha – och ska hjälpa mig hitta de trosor jag vill ha, fast i större "dinosaurie" storlek.

– Jag är hemskt ledsen men vi har dem inte större.

Jag känner hur jag skäms, hur tårarna kommer, hur ansiktsfärgen viker, kroppen börjar skaka...

Den stackars trevliga NK damen ser helt förskrämd ut men tar snabbt igen sig, till skillnad från mig som nu hysteriskt börjat titta upp i taket med rinnande ögon.

– Ingen fara kära du detta löser jag, säger NK damen.

Som en iller far hon runt över hela butiken och plockar upp den ena trosan efter den andra.

Mitt humör som stiger i takt med hennes fantastiska produktivitet sjunker i när jag ser resulten… Jag vill det si och jag vill inte ha det så.

Bridezillan i mig har tydligen hittat fram. Fast på ett snällt men jobbigt sätt.

Så underbara NK damen skriver upp exakt vad trosan med stort T heter och tipsar om hur jag ska hitta den.

Jag var på väg att krama henne av tacksam, men kände att hon redan sett mitt innersta lite väl mycket... 

hört den förut?

Stod inne i ett omklädningsrum och provade årets tunika. Mycket ska få plats och det ska även få plats att växa i.

Bara detta är ett stor bekymmer just nu. Svettigt, psykologiskt ansträngande och dyrt.

Tjuvlyssnare som jag är, detta måste vara ett medfött fel (eller rätt?) som jag inte kan stänga av även om jag vill.

Så följande hör jag från båset lite längre bort:

Mamman: – Å det är så jobbigt att prova kläder med er.

Barnet: – Men mamma jag gillar verkligen den gula.

Mamman: – Ja men prova då, suck suck.

Barnet: – Det fungerar inte riktigt.

Mamman: – Det är ju helt OMÖJLIGT att prova kläder med er, NI ÄR FÖR FETA!!

I mitt lilla bås tappar jag fullkomligt hakan. Vad sa hon? Får man säga så? Är det andra regler idag än när jag växte upp? Så sa aldrig min mamma, även om hon proppade i mig allt med socker och fett så jag var fet som en gris när jag var liten. Men det hade ju mer med hennes projiceringar att göra.

Snabbt som attan fick jag på mig kläderna och började leta efter mamman med de "feta" barnen. De såg ju ganska normala ut, något rultiga, men det kommer de antagligen att växa ifrån, de var ju i yngre tonåren!

Dessutom är det ju deras mamma som gett dem deras så kallade fethet!

Numret till BRIS anyone?